..
”Du är en framåt person, som har en hög ambition, en lycklig framtid astrologen spår, vart du än på vägen går.” Detta kapitel ska jag tillägna min bror. Oscar Boqvist. För att han är den absolut bästa personen som vandrar på denna planet. Klok, snäll, ärlig och otroligt hjälpsam. Han är precis vad den översta textraden beskriver.
Varför det är just Oscar av mina tre bröder som jag har bäst kontakt med, kan jag inte svara på. Men det kan säkert han. Alltid ska man diskutera fram och tillbaka, ha sina egna åsikter och förklara, förklara och förklara. Han går mig extremt på nerverna ibland och de gångerna så vill jag bara slå honom. Hårt. I hans mage. Precis som en lillasyster ska få göra. Det blir tyvärr svårt, när han bor i Stockholm. Är det inte också typiskt? Att mannen i mitt liv (haha) bor så långt bort? Varför ska alla bra människor bo så långt bort? Jag är inte miljonär, och SJ gör ett skit jobb. Så denna situation är jag inte nöjd med. Men sanningen är den, att hade vi bott nära varandra. Hade jag ändå inte vågat slå honom i magen. För jag vet att han träffar mina svaga punkter, betydligt hårdare än vad jag träffar hans. Och han behöver inte ens slåss. ”Måste människor slåss, får aldrig hända oss”
Det skiljer ett par år på oss, vilket har gjort det möjligt för honom att berätta vad han gjort för misstag, hur han såg på saker och ting när han var i min ålder och utifrån det kunna framställa någon slags nyckel, till min vardag. Utan Oscar, vet jag faktiskt inte om jag tagit mig hit där jag är idag. Åldern hade jag nog haft med mig, men jag hade inte haft de kloka visdomsorden i bakfickan, på mina solblekta jeans. Och definitivt inte haft samma styrka. Den styrkan som gör att mitt blod pumpar fort och hårt, även när jag ligger ner. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket han har betytt för mig under dessa år. Så mycket skit, så mycket lycka.
Den största lyckan, störst av de alla är nog ändå att jag fått en Oscar Junior. Min bror fick en son den 24 juni. Det skiljer ett par år på oss. Mig och León. Vilket kommer göra det möjligt för mig att berätta vad jag har gjort för misstag, hur jag såg på saker och ting när jag var i hans ålder och utifrån det kunna framställa någon slags nyckel, till hans vardag. Jag ska vara världens bästa faster. Jag ska bli som storasystern han aldrig fick. Alltid finnas där. Ge hopp tro och kärlek. Förklara för honom att även om världen känns hemsk, fruktansvärd och värdelös. Så går det över så småningom, det gör det mesta. Faktiskt. Vi ska skapa minnen jag och León. Vi ska skriva våra namn i sanden, på papper, i en pepparkaksdeg, i snön. Vi ska plocka blommor och binda en krans, vi ska plocka minnen och bilda balans.
Jag ska bli allt för León som hans far är för mig. En mamma, en pappa, ett syskon, en vän.
Min hjälte.
